För bara två veckor sedan var hon allt jag hade. Nu är hon och hennes lillasyster allt jag har. Två döttrar som jag kommer göra allt för i resten av mitt liv. Det som känns lite tufft så här i början av tvåbarnsmamma-livet är att inte känna sig tillräcklig för Millie. Som att all tid jag tidigare lade på henne försvann så fort Freja kom till världen. Vilket är förståeligt, ett nyfött barn kräver mer tid än 2,5åring. Men jag har aldrig känt mig så otillräcklig som jag gör just nu. Jag vill kunna visa Millie att jag fortfarande har tid för henne, både genom lek och att bara sitta bredvid henne i soffan. Det är det som gör att stunden i lekparken blir viktig för henne. Att vi lägger ner tid på att gå ut för hennes skull.  Fast så blir det svårt när hon ska envisas i tapphuset och vi måste ta den situationen med tråkig attityd. Eller att vi bygger Lego, bygger tågbana, spelar spel eller målar tillsammans. Viktigt att ägna tid åt henne också, kanske mer än vad man egentligen kan bara för att visa henne att vi fortfarande ser henne. Samtidigt som jag kan känna att hon behöver komma tillbaka till förskolan för att inte tappa det sociala och sin relation till kompisarna så känner jag mig hemsk som tänker lämna henne där istället. 

Jag är medveten om att det kommer ta tid innan jag kan ge henne hundra procent uppmärksamhet igen. Jag vet bara att det är viktigt och visa henne att vi inte har glömt bort henne efter att hennes lillasyster kom. Millie kommer alltid att vara min förstfödda och vara en viktig del i mitt liv. För den kärleken jag känner till henne kommer aldrig någonsin att försvinna. Jag trodde inte att jag skulle känna mig så pass otillräcklig för henne, kanske för att jag hade glömt hur mycket närhet dessa små älskade barn behöver.

Det var ju bara hon och jag nyss, nu är vi tre som ska slåss om tiden med varandra.